Kommunikationssatelliter


Kommunikationssatelliternas huvuduppgift har redan från början varit att skicka vidare ett meddelande. Satelliter används när du vill skicka en signal över ett avstånd på mer än några hundra kilometer. Det är enklare och mer kostnadseffektivt än att anlägga en markförbindelse.

En satellit har större bandbredd och kan täcka större områden än utsändningen från en TV-mast. I själva verket fungerar en satellit i stort sett som en mycket hög mast på 36 000 kilometers höjd. De tidiga satelliterna fungerade som gigantiska reflektorer. En signal från till exempel en sändare i London skickades som ringar på vattnet ut i rymden och blev allt svagare ju längre bort den kom. 36 000 kilometer upp i rymden var den ganska svag när den studsade mot satellitens antenn tillbaka till jorden. Åter på jorden plockades signalen upp igen av en mottagare. Mottagaren innehöll elektronik som förstärkte signalen innan den skickades vidare.

Det tog inte lång tid innan den här passiva tekniken fick ge plats åt en aktiv transponder. Satelliten plockar upp en signal, och med hjälp av el från stora solpaneler förstärker den signalen och skickar ned den igen. Det tar ändå inte längre tid för en signal från start till slut än att den kan användas för telefoni, datakommunikation och direktsända TV-evenemang. Satelliten förstärker signalen så att man får en perfekt mottagning i hela täckningsområdet. Det gör att man kan använda ganska små paraboler som kan sättas upp på ett vanligt tak för att ta emot signaler. Det är det som kallas DTH (Direkt-till-Hemmen). Man kan även installera paraboler i bilar. Då kan de användas av till exempel journalister ute på fältet.